torsdag, februari 09, 2017

Kärlekens fyra årstider

Jag har inte försökt läsa skönlitteratur på franska sedan jag jobbade på Celsiusbokhandeln i Uppsala och läste igenom Le Petit Prince en lugn dag, bara för att kolla att jag kunde och det kunde jag, men så är det ju en barnbok också. När sedan Breakfast Book Club valde Grégoire Delacourts Kärlekens fyra årstider, eller, Les quatre saisons de l'été, som sin nästa bokklubbsbok så tänkte jag som busschauffören, va fan, och köpte den på franska (och lånade den på svenska, jag skulle kunna skriva om min kärlek till e-böcker, biblioteket och förlagen som så snabbt ger ut sina böcker som e-bok med möjlighet att låna, varje dag. Stadsbiblioteket! Sekwa! Natur & kultur!)
Sedan läste jag tio sidor på svenska, en sida på franska, samma sida på svenska och trots att jag grovt missuppfattade en viktig händelsekedja (alltså det kan bero på franskan, men förmodligen beror det mest på att jag söker konspirationer och inte litar på enkla lösningar, för att det måste ligga något annat bakom (deckarläsarsyndrom?) eller att händelsen helt enkelt var jävligt luddigt beskriven. Och dessutom antyds saker? Antydningar funkar inte för mig, jag är för emotionellt hämmad.

Hursomhelst, det var väl inte den sämsta boken jag har läst, men långt ifrån den bästa. Återigen* upplever jag att författaren vill framkalla vissa, gärna sentimentala, känslor hos mig. Tvångssentimentalitet är verkligen inte min grej. Jag vet att andra gillar det och jag hade inga problem med det när jag var yngre, jag grät såklart floder till bl.a. Little Women, men numera så är jag inte intresserad av att läsa den typen av litteratur. Utom kanske till bokklubbar, för det ger många diskussionsingångar och många intressanta samtal. Bland annat diskuterade vi vad en "fransk" roman egentligen är, eftersom många deltagare tyckte att boken var typiskt fransk. Jag känner att jag har läst för lite fransk litteratur för att kunna svara på det, om det ens är möjligt. I höstas läste jag Michel Houllebecqs Underkastelse och direkt efter Delacourt läste jag Delphine de Vignans Baserad på en sann historia (e-bok! bibliotek! Sekwa!) och jag tycker inte att de här tre böckerna, skrivna av tre franska författare egentligen har något gemensamt, som kan sägas vara särskilt franskt. De är väl som böcker är mest, de kan vara trista och tråkiga (Kärlekens fyra årstider) eller alldeles, alldeles underbara (Underkastelse) och allt möjligt däremellan.
Först tyckte jag att det var dumt att den svenska tiln inte riktigt stämde med den franska, men efter att ha läst boken så är den faktiskt bra, kanske till och med bättre. Och jag kan inte översätta från franska, men eftersom jag kan översätta så fick jag repeterat hur viktigt det är att verkligen förstå ett språk och ett land för att kunna översätta. Realia is your friend, not Google.

*Senast var det nog en annan av BBC:s bokklubbsböcker En sång för Issy Bradley och det var också en bra bokklubbsbok, men inget jag skulle läsa självmant. Och, ja, det faktum att protagonisten sjunger samma engelska nursery rhyme för sin unge som jag sjöng för mina bebisar när de låg i magen hjälpte förmodligen inte.

onsdag, februari 08, 2017

Bättre sent än aldrig?

Bokmässan 2016! Jag var där, gick på fantastiskt bra seminarier och hängde med bokbloggare i Kulturkollos bokbloggarrum. Vid ett tillfälle pratade jag och Bibliotekskatten om att blogga från bokmässa, hon direktbloggade för att om man väntar riskerar man att det aldrig blir något inlägg alls eller att det kommer upp jättesent. Och hon hade ju helt rätt. I år ska jag blogga direkt, men innan dess tänkte jag ändå skriva ner nån slags sammanfattning av bokmässan 2016. Som vanligt* åkte jag ner dagen innan den öppnade för att i lugn och ro gå dit på förmiddagen. Samtalen i Rum för översättning var schemalagda före klockan 13 varje dag, då tog Rum för poesi över, och jag ville inte missa något. Det är för få översättningssamtal på bokmässan som det är (och för många eftersom flera skedde samtidigt, så att jag ändå missade dem).

 Jag hängde i det här rummet med underbara Kulturkollo och alla andra trevliga som hängde hos Kulturkollo.

Jag läste Kongens fald bredvid en stjärnflocka.

 Jag lyssnade på ett fantastiskt samtal om att översätta Shakespeare och blev väldigt förtjust i Karin Monié (och den hegelianska estetiken).


 Jag upptäckte att Göteborg är rätt vackert på sina ställen.






Jag var på seminarier och samtal om översättning och yttrandefrihet, översättningskritik och möten mellan författare och översättare.



Jag köpte finlandssvenska böcker och hängde minst lika mycket i båset Arena Finland som i Rum för poesi och översättning. Hos Arena Finland lyssnade jag på Maria Turtschaninoff och Ebba Witt-Brattström och Janina Orlov och Mari Koli.


 Jag fick böcker signerade av Jonathan Stroud till barnen (böcker som jag sedan sträckläste) och böcker signerade av Maria Turtschaninoff till mig själv. Och så hittade jag den fint tecknade dystopin Sockerärter av Tinet Elmgren.

Jag lyssnade på ett samtal om att skriva mellan genrer, om att skriva för både vuxna och barn, mellan Jonathan Stroud och Maria Turtschaninoff, utomordentligt modererat av Helena Dahlgren**.



På torsdagskvällen minglade jag med boblmaf (Novellix bjöd på kaffekask vilket kändes lite nygammalt), Sekwa hade godast vin, på fredagskvällen åt jag en mycket trevlig middag med ett gäng boblmaf:are. På lördagen bestämde jag mig för att jag hade lyssnat, pratat och minglat klart och bokade om min biljett och drog hem. På perrongen satt Glenn Hysén och jag föreställer mig hur han sitter där och säger hejdå till alla som lämnar Göteborg. Det var ett trevligt avsked. (Fast han skulle tydligen till Stockholm han också).

Årets tema på bokmässan är Finland och bildning och jag tror att det blir en mycket intressant bokmässa för mig, som gillar både Finland (KOMMER KJELL WESTÖ, ELLER???) och bildning. I år hoppas jag att bokmässeappteknikerna fixar appen så att schemat en gör ligger kvar.

Bonus: Helena Dahlgrens Orkidépojken kommer att ha kommit ut och är förhoppningsvis diskussionsbok på flera seminarier.

Böcker är bäst.


* Detta var alltså andra året jag besökte bokmässan.
** Ja, vi kanske känner varandra, men jag har varit på flera så otroligt dåligt modererade samtal och det är en fröjd när det funkar. Så: Helena Dahlgren, min kompis, är en utmärkt samtalsledare och moderator.


torsdag, december 15, 2016

Årets 10 bästa böcker

I sann boblmaf-anda tänkte jag lista de tio bästa böckerna jag har läst i år, utgivningsår inom parentes.

De oroliga Linn Ullman (2016)
Maresi Maria Turtschaninoff (2014)
Én af os sover Josefine Klougart (2012)
The Lie Tree Frances Hardinge (2015)
Avd. för grubblerier Jenny Offill (2014)
Simma med de drunknade Lars Mytting (2015)
Sommerfugledalen  Inger Christensen (1991)
Anna Karenina Leo Tolstoj (1873-77))
Kongens Fald Johannes V. Jensen (1900-1901)
Den skrikande trappan Jonathan Stroud (2013)

Det är en blandning av gamla och nya böcker och dessutom ett väldigt bra exempel på vad jag läser: klassiker, poesi, fantasy, YA, realistisk litteratur, mindre realistisk litteratur, handlingsstyrda böcker med hög narrativitet, böcker helt utan handling. Det de kan sägas ha gemensamt är ett bra språk och överraskningar. Jag pratade om överraskningseffekten senast häromveckan när jag såg Age of Ultron med min familj och förutsåg några viktiga plottwister. När man har läst i närmare 40 år och rätt urskillningslöst slukat det mesta så finns det inte många överraskningar kvar och jag gillar överraskningar. Jag lyckades till och med göra en Schubert inne hos Lotten (Barbapappa), eftersom mitt undermedvetna är fyllt av meningslöst vetande om barnlitteratur i det här fallet (funkar dock sällan hos Lotten, det krävs övertydliga ledtrådar för att min hjärna ska dra igång). Överraskningen behöver inte vara handlingsrelaterad, det kan vara en riktig bra formulering, ord man inte förväntar sig, igenkänning av känslor jag trodde att jag var ensam om osv, t.ex. verkar Josefine Klougart vara lika besatt av vinteräpplen som jag är, vad betyder det ens? Kanske läste vi båda Moa Martinsson tidigt, liggandes på en hylla i en matkällare bredvid lådor av vinteräpplen? Vad vet jag. Jag vet inte vilken bok jag tyckte bäst om (Klougart, Tolstoj, Christensen, Mytting), men jag blev mest förvånad över att jag gillade De oroliga så mycket. Jag hade inte ens tänkt läsa den, jag är helt ointresserad av Ingmar Bergman och tyckte inte Ullmans debutroman var något särskilt, men den här skildringen av en uppväxt kontrasterad mot åldrande och död, en skildring där naturen spelar en av huvudrollerna och språket är precist och enkelt, var fruktansvärt bra, bara. Och att Ingmar Bergman och min farfar var så himla lika, så det kändes lite som att läsa om farfar.
En rolig sak med den här listan är att bara en bok är på engelska. Jag har läst en hel massa i översättning, till och med Klougart faktiskt (dock ej Jensen och Christensen).

Året är ju inte slut och jag hoppas läsa åtminstone 3-4 till, skulle det visa sig att någon av dem är fantastiskt bra får jag väl revidera listan. Jag kan redan nu meddela att I Am Pilgrim av Terry Hayes, som jag håller på med just nu, inte är en av de bästa.

Lottens julkalender

Julkalendern är i full gång! Jag har redan fått en tröja, ja, faktiskt två, eftersom min aldrig kom fram förra året så Lotten  var snäll och skickade en ny. Just nu googlar jag Stagnelius + björn i hopp om att bli klokare, men det ser mörkt ut.

onsdag, november 30, 2016

Bästautmaningen - Förintelsen



Jag har precis som Lyran läst många böcker om Förintelsen och förmodligen alldeles för tidigt. När jag gick i 5:an fick vi besök av en förintelseöverlevare, hon bodde i byn där min skola låg, och efter besöket förmedlade hon kontakt med polska barn som vi fick brevväxla med. Vi fick gå hem till Julia för att få breven översatta från polska och de här besöken och breven gjorde den här perioden väldigt levande och angelägen för mig, så jag läste allt jag kom över. En av de bästa böckerna jag läste var Janina Davids En bit himmel.

lördag, oktober 08, 2016

Äva-Lotta

Lyrans Noblesser vill veta vem man identifierar sig mest med i Astrid Lindgrens värld. Jag är ganska många av Astrid Lindgrens figurer: uppkallad efter Eva-Lotta (Äääääva-Lotta) i Kalle Blomqvist och ägnade en herrans massa år att läsa/vara både Madicken och Ronja. Jag har en lillasyster och vi bodde på en stor gård i en skog. Jag hoppade inte från vedbon, men det var för att den var så hög att till och med jag insåg att jag skulle dö om jag försökte.Jag gick rätt mycket balansgång överallt och klättrade upp på alla tak jag kunde. Så det jag identifierade mig mest med var envisa ungar som gjorde lite vad de ville och som hade rätt starka fadersfigurer som samtidigt var en smula hopplösa. Konstigt nog har jag aldrig varit särskilt förtjust i Pippi, men jag tror att hon var för ensam, till och med för mig.
Jag känner mig också hemma i Bullerbyn pga liknande kusinumgänge i barndomen. Det var fint. Fast vi slogs en del ibland.

onsdag, september 28, 2016

Bokfrukost i september

Det är en perfekt morgon på alla sätt och vis; det är mörkt ute, det regnar och jag behöver inte gå upp när klockan ringer. Men, jag har faktiskt läst Therese Bohmans Aftonland och jag är nyfiken på vad alla andra har att säga om den så jag går upp halvsju och åker in till Vetekatten för att gå på BBC:s frukostsamtal. Själv läste jag boken kanske något för snabbt, flera kände lika här, men jag vet inte om det är en bok som ska läsas långsamt? Någon tyckte att det var en bladvändare och jag håller med om det. Jag läste 100 sidor på förmiddagen och 100+ på eftermiddagen under gårdagen och det enda jag googlar är ett fåtal konstreferenser. Jag går inte ens och gör mer te. Det är nog mer så att boken skulle behöva mogna i mitt huvud innan jag pratar om den, men jag deltar ändå i samtalet, med brasklappen "jag fattade inte riktigt vad den handlade om förrän runt sidan 180, då jag insåg att det var en roman om ensamhet" (snarare än om relationer i allmänhet och relationen mellan Karolina och doktoranden i synnerhet) (vilket jag trodde när jag började läsa den)). Ensamhet och väntan på att livet ska börja och hur jag tror att boken beskriver hur Karolina sakta kommer till insikt om att hon är ansvarig för sig och sitt liv, det går inte bara att vänta eller att försöka leva genom olika förhållanden. Flera av oss är rörande överens om att miljöskildringarna i Aftonland är mycket bra, hög igenkänning (för mig som östgöte i Stockholmsexil, kanske ännu mer så) och att det är något som gäller alla tre Therese Bohmans romaner: man känner igen sig i miljöerna och man tror på miljöerna. Apropå miljö berättar Catta att hon var på ett seminarium på bokmässan med Therese Bohman och att hon berättade att nästa roman utspelar sig i Kolmården. Jag får både skräck- och arbetarklassskildringsvibbar (Moa Martinson < 3).
Nu ska jag läsa Pär Lagerkvists Aftonland och jämföra ensamhets- och ångesttankar.

tisdag, september 06, 2016

Tjugotredje och sista krysset

Written by an author you've met
Met=mött på gatan några gånger
Inger Edelfeldt Det hemliga namnet. Jag blir inte klok på den här boken, jag gillar den, men den känns så daterad. Det hjälper lite när jag kommer på att den faktiskt inte utspelar sig i nutid, som jag först får för mig (trots att jag VET att den kom 1999), utan 1998. Jag tror att förvirringen beror på att huvudpersonen Helena är 46 år, vilket är precis så gammal som jag tror att jag är (det stämmer inte riktigt). Helena och hennes miljö känns mer 80-tal än sent 90-tal, jag känner igen mig enormt mycket i kläder, inredning och arbetssituationer från kvinnor jag kände och kände till då. Det hindrar såklart inte att de fortfarande finns på slutet av 90-talet, men jag måste under hela läsningen påminna mig om när boken utspelar sig. Spelar det ens nån roll? Jag vet inte. Jag går från att inte gilla alls - alla pratar så konstigt och argt med varandra - till att fastna i intrigen som är spännande. Jag tror att det här är en väldigt bra bokcirkelbok, det finns många frågor att diskutera efteråt (moral, rättvisa, övergivenhet, barndom, språk). Om någon jag känner har läst den, säg till, för jag vill gärna prata om den.