lördag, november 18, 2017

Stockholm Literature 2017

Stockholm Literature firade femårsjubileum i år och jag var där för första gången. Att jag missat tidigare år beror inte på ointresse utan att vi nästan alltid reser bort just den helgen. Och det är verkligen synd, för det här var en bokgrej för mig. Bara samtal, ofta med fokus på översättning (eftersom jag såg till att gå på de med fokus på översättning, duh) och intressanta författare, varav jag hade läst några i förväg (Kjell Westö, Johanna Adorjan och Lise Tremblay) och några som jag läst sedan eller har planerat att läsa, Audur AvaOlafsdottir och Petina Gappah. Jag var på flera riktigt bra samtal, men det roligaste var mellan Petina Gappah och Översättarhelena, eller Helena Hansson som hon heter i lite mer officiella sammanhang (dvs när hon inte är oraklet i Lottens julkalender). De pratade om hur klurigt det kan vara att översätta shona och shona-english till svenska och vad namn kan ha för betydelse utöver att skapa identitet (t.ex. förolämpa en släkting).

Det var också intressant att lyssna på Johanna Adorjan eftersom jag tyckte så mycket om hennes En alldeles särskild kärlek, som handlar om hennes farföräldrar som tar livet av sig tillsammans när de är i 80-årsåldern. För mig handlade den romanen väldigt mycket om att man kan känna sig hemma på så många olika ställen och känna så väldigt många människor, men i slutändan så är man alltid ensam. Det är intressant att följa resan som Adorjan gör för att hitta en förklaring, där resan blir en del av förklaringen, åtminstone som jag förstod den. Jag håller också på att läsa hennes novellsamling, Mina 500 bästa vänner, och den känns väldigt lovande.

Det bästa med hela festivalen var såklart alla bokkompisar som var där och alla boksamtal vi hade. Jag är så glad att jag åkte på den där bokresan till Syninge för snart fem år sen, för mitt bokliv blev tusen gånger rikare efter den.




Jag lyssnade på både Petina Gappah och Kjell Westö när de läste ur sina böcker. Otroligt rolig programpunkt.

Och i vår serie Cecilias kjellfies:


fredag, november 17, 2017

Höstbingorapport

Hur går det egentligen med Sivs bokbingo, tänker ni. Jomen, det går rätt bra. Jag kryssar när jag kan och är just nu uppe i 16/25.

En bok där en katt har en viktig roll - T.S. Eliots Old Possum's Book of Practical Cats
En novellsamling- Lise Tremblays Hägern
En bok med vackert omslag - Helena Dahlgrens Orkidépojken
En bok om nördområde - Åsa Schwarts De sju nycklarna
Bok om oknytt- Pål Eggerts Borde vara död
Akaporrbok - Sara Bergmark Elfgrens Norra latin
Bok som jag tidigare inte velat läsa - Christoffer Carlssons Den osynlige mannen i Salem
Metaboktok - Balli Kaur Jaswals Erotic Stories for Punjabi Women
Bok som nån annan kryssat - Imobolo Mbues Behold the Dreamers
Tantsnusk - Margit Sandemos Dödens trädgård
Facklitteratur: Jimmy Vulovics Narrativanalys

I övrigt har jag precis avslutat Val McDermids The Distant Echo som jag köpte när jag var i London i helgen (bara för att hitta den i min bokhylla, inköpt 2004, men aldrig läst). Och jag har varit deckarsugen på sistone, i listan här ovanför finns både Carlsson och Schwartz som bevis på det, men det funkar inte. Jag räknar ut intrigen efter tio sidor (särskilt The Distant Echo var så löjligt enkel) så det är inget roligt. Det finns såklart en massa annat man kan roa sig med, gestaltning, språkbruk, referenser osv., men nåt slags överraskningsmoment kan man väl ändå få önska sig av en deckare?

                                                       Men visst är det en snygg bok?

måndag, oktober 02, 2017

Kjell Westö och jag och alla andra på bokmässan

Det kan ju tyckas som att jag stalkade Kjell Westö på bokmässan eftersom jag var på hela fyra av hans framträdanden. Nu är det ju så att även om jag tycker att hans böcker är enormt bra, så är det också väldigt intressant att höra honom berätta om sitt författande. Jag hade inte själv förstått hur otroligt intressant det kan vara att höra en författare berätta om sitt skrivande förrän jag var på mitt första författarsamtal på Internationell författarscen på Kulturhuset och hörde Nicole Krauss berätta om sitt skrivande och blev helt knockad (kanske är det av beundran inför att folk överhuvudtaget kan skapa hela meningar i tal). Och det är just skrivandet, inte den aktuella romanen oftast, som är intressant. Att höra Westö berätta om protagonisterna i Den svavelgula himlen blev lite same-same efter ett tag, inte minst för att när boken väl släppts och filtrerats genom min hjärna så är det ju bara delvis författarens protagonister längre, de är också mina. Och då är det mer intressant att höra vad som ligger bakom tycker jag. Westö som geografisk realist (frågan om Helsingfors dyker upp igen och igen), som dels verkar grunda sig ett genuint intresse för Helsingforsiana, men också ett behov av faktiska platser att hänga upp berättelsen på (han kommer inte att skriva fantasy nån gång snart, om vi säger). En strävan efter att berätta om livets stora temata* - lojalitet, död, hat, kärlek och vänskap.
Äktheten i protagonisterna beror inte som man kan/vill tro på att det handlar om Westö själv utan att han, med eget ord "suggererar" sig in i karaktären. Och jag tror att hans förmåga att få läsaren att göra samma sak är vad som gör läsningen av hans romaner till så stora läsupplevelser. Man vill stanna i hans värld, för att man faktiskt känner sig hemma. Och utöver en underbar läsupplevelse får man också en välbehövlig ( i alla fall i mitt fall) historielektion. Och det är en historia så intressant att jag letar upp annan litteratur på samma tema för att få veta mer och för att inte glömma, men mer om det i ett senare inlägg (Kjell var nämligen inte den enda personen från Finland som jag stalkade ...).

Mina topp 3 Westöböcker (jag har inte läst alla)
Gå inte ensam ut i natten
Där vi en gång gått
Den svavelgula himlen

*Kjell använde faktiskt ordet temata, vilket gav mig en slags upprättelse och honom min eviga tacksamhet och kärlek. Folk har trott att jag har hittat på det här ordet när jag har använt det.

Bildbevis




Kjell och Yukiko Duke - Tolk för ett land och ett folk
Kjell och Kerstin Wixe - Episk Helsingforsskildring om kärlek och vänskap
Kjell och Kerstin Wixe - Livet - en klassfråga?
Kjell och Elisabeth Åsbrink - Yttrandefrihet i praktiken

Det är stora rubriker och det fanns nog inte alltid tid att gå på djupet, men jag tyckte att det än blev fyra hyfsat olika och bra samtal.

torsdag, september 21, 2017

Huset på Saint Pauls väg


Söt liten sorglig bok om hur det känns att sitta vid dödsbädden/sjukdomsbädden bredvid sina föräldrar. Trots att den är väldigt kort (94 sidor i min utgåva) tog den rätt lång tid att läsa för mig, för jag gjorde flera pauser för att fundera över liknande minnesbilder jag har från mina mor-och farföräldrar och hur det var när de dog och vilka minnen som fanns kvar hos dem och vilka som finns kvar hos mig och, kanske mest av allt, vilka minnen som dör med dem. Jag kryssade den på bitterljuv på höstbingon, eftersom den faktiskt inte är sorglig rakt igenom, trots att den mest handlar om död, elände och sjukdom. Jag tycker det är fint att Lise Tremblay (jag uppfattar boken som rätt så självbiografisk) är med sin far under hans sista dagar på hospicet och också att hon, trots sin stora motvilja, försöker hjälpa sin mor så gått det nu går, i hennes sjukdom, fast den gjort hela familjen så illa i så många år. Jag tror också på exil som lösning på många problem, inte minst för sin egen sinnesfrids skull när det inte går att fixa andras problem, men jag tycker också om att hon kombinerar exilen med återbesök och ett samarbete med syskonen, för det ger en känsla av försoning. Boken hade kunnat vara genombitter, men det hade antagligen inte varit hela sanningen och texten känns ärlig utan att vara utlämnande. Tremblay tecknar också mycket levande, snabba porträtt av föräldrarna under deras uppväxt, både känslorna och särskilt de fysiska företeelserna (stickspånshuset, hunden med ögat). Jag gillar den.

torsdag, september 14, 2017

Den hvide rose

På mitt enda Köpenhamnsbesök i somras köpte jag Olga Ravns Den hvide rose och fram till nu har jag bara bläddrat lite i den. Eftersom den passade perfekt in på kryssets "En rosa bok" (tur att jag inte fick tag på det mintgröneturkosa omslaget) så satte jag mig nu på morgonen och läste ut den. Det är en ovanligt tjock diktsamling, flera hundra sidor, men varje dikt, eller strof eftersom jag läste den som en dikt (jag vet inte vad som är rätt), är bara fem rader på varannan sida (ibland på båda sidor av ett blad) och ganska mycket är upprepningar, går den rätt snabbt att läsa. Den är inte lika lätt att förstå dock, så jag kommer nog att läsa den igen, inte minst för att språket är så läsvänligt och jag verkligen gillar upprepningarna, då det ger nästan en meditativ känsla. Jag gillar också språket, det är enkelt och lätt att förstå, men beskriver inte nödvändigtvis det man tror. Naturbeskrivningarna är vackra och färgrika, men samtidigt handlar texten om någon som ska dö, som är sjuk; om detta är en person eller en kärlek, vet jag inte. Jag gillar mer tanken på att det är en kärlek som dör än att det är en person. Jag älskade användningen av rosen och de bilder som skapades, både vackra och obehagliga: vita rosenblad som faller, Ofelia, med rosenbladen i vattnet, döende, Sophie Scholl och motståndsgruppen Vita rosen, den lite feta, obehagliga känslan av tjock rosenblad, den lite sammetsaktiga, våta känslan av tunnare rosenblad. Den hvide rose kommer i översättning hos Modernista, men jag tycker gott att den kan läsas på danska. DDO (den danske Ordbog) finns som app till ipad och det är inte många ord man behöver slå upp.
Framsidan då, i ljusa pasteller och skräcktypsnitt på titeln: underbar!

söndag, september 10, 2017

Lite höstbingosnack


och lite annat. 13 svarta sagor om ond bråd död är ju inte bara en fantastisk titel; den passar dessutom utmärkt in på höstbingons novellsamlingsruta. Jag har inte öppnat den än, men VHS, ondska och Helena Dahlgren som en av författarna gör att jag har skyhöga förväntningar.

Jag började direkt läsa Lise Trembleys Huset på Saint Pauls väg, bara för att den är så fin. Fin liten skiss på framsidan, vilsamma färger blått, off-white och lite svart. Tyvärr är den lite svår att hålla i pga liten och på sidan 20 dök det upp ett grammatiskt fel. Jag ska läsa den med snälla ögon, för jag gillar berättandet, språket och den lätta ångesten och jag vill kryssa den som "bok med vackert omslag som jag vill ha på väggen".

Bortsett från tillfredsställelsen att kryssa bingorutor (borde jag sluta läsa och börja spela bingo istället?) så är bingogruppen så otroligt bra på att skapa läslust och ge tips. Vi är ganska många deltagare, med olika favoritgenrer och även om man som jag kan vara ganska skeptisk till att läsa något jag känner mig obekväm med eller ointresserad av, så kan det räcka med en fellow bokbesatts entusiasm för att få mig att plocka upp böcker jag aldrig tänkt läsa, eller ens visste fanns. Till exempel, just nu läser jag på fleras rekommendation Behold the Dreamers av Imbolo Mbue och den är verkligen jättebra än så länge och inget jag förmodligen hade plockat upp på eget bevåg, då jag inte känner att jag hör till målgruppen för Oprah's Book Club. Fast jag vet inte om Vi måste tala om Kevin kommer att gå ändå. Jag har faktiskt försökt en gång, men den är så omständlig och pratig och östkustamerikansk (jag har läst 10 sidor, så jag kan ha fel), med det är klart vilken bok skulle passa bättre på rutan "den vill jag INTE läsa" än en bok som jag tänker så om varje gång jag hör någon prata om den eller ser den.

onsdag, september 06, 2017

Tre kryss

Det är en väldigt svårkryssad bricka för mig just nu; de tre senaste böckerna jag har läst passar inte riktigt in, eller, de passar in, men inte perfekt.

En bok om vänskap gärna om en grupp/klubb - Mina drömmars stad, Per-Anders Fogelström

Andra chansen! En bok som du hade tänkt få in på din sommarbingobricka 2017 men som råkade bli bortvald - Den svavelgula himlen, Kjell Westö

Valfri - Daughter of the Empire - Janny Wurtz, Raymond E. Feist


Mina drömmars stad handlar visserligen en del om vänskap, Henning och Tummen, men mycket till grupp/klubb är det ju inte (eftersom Henning inte riktigt törs delta i det revolutionära arbetet).
Den svavelgula himlen är ett perfekt kryss, jag ville kryssa den på "Tjock" på förra bingon den är "bara" 475 sidor, så jag tog en (lite) tjockare.
Daughter of the Empire är en omläsning av en gammal storfavorit som precis har kommit i e-boksformat. Den kanske inte är exakt så fantastisk som jag minns den, eller så är det att överraskningseffekten är borta. Världsbygget och intrigerna är fortfarande otroligt bra. Jag hade gärna sparat valfri-krysset lite längre, men nu får det bli såhär.